Att le obehindrat:
Nattbesök fast man ska upp fyra timmar senare. Fin vän i eftermiddagssolen, Septemberljuset. Jag vandrar alltid bäst längst med långa gator tillsammans med dig, med våra skinnkängor mot kullerstenen. Våran kvittrande glädje i det lågmilda stenhuset - att nästan vika sig av skratt på det kalla golvet. Långdistans mellan mig och mitt kära nollhjärta, kortdistans mellan våra hjärtan. Att känna samma sak. Och tryggheten i det.
01:04 --- Jag känner med fingrarna över hans bröstkorg, räknar varje centimeter mellan nyckelbenen och de dunkande slagen. Jag sträcker mig så jag når hans huvud en bit upp, så jag kommer alldeles intill. Frågar i ett leende: "du bryr dig om mig va?". Nästan retsamt. Sådär som det blir. Han - plötsligt allvarlig och med djup blick -de där ögonen: "ja"
"jag bryr mig om dig så himla mycket".
sunday bloody sunday
fåglarna flyger mycket högre nu, och så gör även vi
svartnatt matt
Ibland när rummet är alldeles tyst och spegelblankt, när det doftar av rökelse och ett enda tänt ljus i någon vrå, när det känns som att det ligger en tjock dimma längst med golvet och jag kan höra ett avlägset ljud någonstans ifrån alla hörn; av sigur ros rop eller explosions in the skys slingor, jockes klara röst, då saknar jag dig så mycket att det gör ont.
Fast jag vet att jag helst är ensam då, i det tomma rummet tomma lägenheten tomma staden inte alls tomma huvudet, så saknar jag dig och vill ha dig här hos mig, just för att jag vet att du är precis likadan. Du ser. Du finns. Vid min sida. tack
Hey, mr. tambourine man
från ett landställe i norrtälje, i somras fick jag och en tjejkompis för oss att: i morgon åker vi och så bara tog vi hennes bil och drog. mitt i ingenstans, med stövlar och sånt. låg på bryggan vid dimman mitt i natten och drack öl och rökte tills vi blev alldeles lugna, då gick vi tillslut in och lade oss.
Sommar. att över ett samtal få för sig att tillsammans dra. flyga. fly. ett konstanterande, ingen fråga: i morgon åker vi och så bara tog vi hennes bil och drog. mitt i ingenstans, med hennes farfars stövlar stor rutig skjorta och sånt. låg på bryggan vid dimman mitt i natten och drack öl och rökte tills vi blev alldeles lugna, då gick vi tillslut in och lade oss. inget mer än så, just för att vi inte krävde mer. bara dimman, vattennivån vid huvudet, lugnet
∆
lyssnar på låtar om omöjlig kärlek läser texter om att det går: sjunger spelar dricker vin sitter i ett öppet fönster mitt i natten röker fimpar röker fimpar. skriver ned, raderar aldrig. varje rörelse varje bokstavsutformning varje försök till en mening uppskattas här. i natten, där orden väger tyngst. de sovande husen människorna innuti innanför skrattar åt mig. vad gör du vad gör du vad gör du. varför gör du.
skriver långa texter som kommer direkt inifrån och som sätts upp direkt utanför; i skolkorridoren. för allmänheten att läsa. sådan är kanske september; att våga öppna sina lungor och låta någon försiktigt få komma innanför, ta med sig de kalla nordanvindarna, höstkylan. låta något överhuvudtaget komma innanför som inte varit där förut och skurit inifrån och ut med vassa naglar på kroppens väggar. att byta ut den kvava luften som får en att hosta hela natten hosta upp hela livet, att byta den mot något rent.
truth is triumphant in silence:
för: när vinden blåser in genom fönstret hör jag din röst. vi öppnar våra bröst och låter tystnaden luften emellan och avstånden vara bandet som knyter oss samman.
funderar på att kanske börja lägga upp videocovers här. jag och gitarren, natten och tonerna. inget särskilt bara allt det som ryms inom dessa vita väggar; jorden rymden och stjärnorna. en dov längtan till havet och horisonten
någonstans där i värmen ∆ pop-pop-aganda
Popaganda kom med solsken och jag med en vän som kände exakt samma iver i kroppen som jag när vi sprang mot scenen och anfått ropade till varandra genom solskenet: EN HAND I HIMLEN. för det är så det är att vara med dig; man rör nästan vid molnen, även om dem ibland skiftar i rött
Under Shout Out Louds spelningen var allt bättre än någonsin, jag log nog sådär fånigt brett tills sista låten. Så som det ska vara. Allt var helt och inte trasigt och även fast det var en lögn, en verklighetsflykt i ord, så vägde de andra bekymren inte lika tungt för en minut eller två, och det är ju fint.
Mitt i en låt tog jag mig fram i riktning vänster i folkhavet, letade mig ut till sidan och fram till en av mina finaste vänner Emma som stod där med sin Agust. De var lika fina som vanligt men ändå blir jag lite överraskad varje gång över hur självklart allt känns när de är med. Som att det är Så det ska vara. Sedan dansade vi vidare.
Klockan var ett eller tre eller fem jag vet inte (tiden fanns inte) och vi satt i en park som alla andra, en park där jag vanligtvis brukar rasta hunden på mornar och kvällar iklädd en stor stickad kofta och med en halsduk virad några varv runt halsen. Ledig och avslappnad. Vi satt i en park som är precis vid ett hem som inte riktigt hade varit ett hem utan ett lillasysterhjärta som slog alldeles för hårt.
19:40 och det var: fram och tillbaka genom lägenheten precis innan jag och min vän skulle ner och se ett band igen, ut och in på toa, hit och dit och sedan ett snabbt "Hejdå vi går ut" till min lillasyster. Inget svar. Hennes lilla kropp på golvet framför väggtvn. Knäna vid hakan, händerna runt. Ljudlösa tårar och: du får inte tro att jag gråter, samtidigt som hon tog sin ihopknöglade sönderkramade pappersbit som hon kramat i handen och torkade bort tårarna. De alldeles för tunga tårarna. Mitt hjärta gjorde ont och skavde i bröstet. Jag satte mig bredvid på golvet likadant, lät hennes huvud vila på min axel, hennes långa mörka lockar blandas med mina ljusa.
Att det kan göra så ont i ett så ungt hjärta. Och människor som tror att hon inte ser bara för att hon inte är femtio och sådär vuxen. Vuxen som i att man får göra vad fan man vill. Och man gör det, utan att tänka på det lilla livet som gråter ljudlösa tårar.
Sedan: iväg igen, mot musiken, mot solen och vinet. Att inte kunna göra något annat än att med hela sitt hjärta mena det man säger till sitt lillasysterhjärta, ett löfte:
En dag ska jag ta dig här ifrån.
Det blev kväll och vi träffade på fina människor, sjöng med i texter, rev av affischer, skrattade åt att vi rev av affischer och andades in det sista av sommaren. En fin man sa med norrlandsbrytning:
"Visst känns det som att solen ska gå ner för att aldrig mer gå upp igen?
och jag kunde inget annat göra än att hålla med.
Och solen gick ned, och när vi kom hem ösregnade det. Och vi skulle aldrig bli lika varma, inte på samma sätt. Sommaren var över och helt plötsligt var det september och vi gick mest korridor in och korridor ut, turades om att säga det båda tänkte på fast högt: Vart tog sommaren vägen? Vart tog värmen vägen?
Men vi har varandra och vi har ett löfte om att ingen höst ska bli så mörk som förra hösten. Jag sitter i mitt fönster mitt i natten och känner de kalla höstvindarna mot min hud och jag längtar faktiskt lite. Att få gömma sig här
någonstans där i värmen ∆ emmaboda
∆
emmabodafestivalen var fantastisk. fantastiskt smutsig. har nog aldrig känt en sådan frän stank i hela mitt liv, den som låg som en dimma över hela området. kanske var det så emmabodafestivalen ville göra för att vi inte skulle glömma bort den, för att inte falla i glömska måste man ibland göra avtryck, otrevliga sådana. trots män i rutiga skjortor som kysste andra och trots att det gjorde så ont ibland att jag lade mig i mitt tält och stängde båda lagren av tunna dörrar och till och med låste ibland, var emmaboda emmaboda och inget annat än varmt, mjukt och fantastiskt. (för när jag föll fanns du där som så många gånger förr och du var alltid nummer två men där och då insåg jag nog att det är dags för mig att tänka om. män i rutiga skjortor är ingenting om de inte har något hjärta som avger värme)