∆

emmabodafestivalen var fantastisk. fantastiskt smutsig. har nog aldrig känt en sådan frän stank i hela mitt liv, den som låg som en dimma över hela området. kanske var det så emmabodafestivalen ville göra för att vi inte skulle glömma bort den, för att inte falla i glömska måste man ibland göra avtryck, otrevliga sådana. trots män i rutiga skjortor som kysste andra och trots att det gjorde så ont ibland att jag lade mig i mitt tält och stängde båda lagren av tunna dörrar och till och med låste ibland, var emmaboda emmaboda och inget annat än varmt, mjukt och fantastiskt. (för när jag föll fanns du där som så många gånger förr och du var alltid nummer två men där och då insåg jag nog att det är dags för mig att tänka om. män i rutiga skjortor är ingenting om de inte har något hjärta som avger värme)