∆

Popaganda kom med solsken och jag med en vän som kände exakt samma iver i kroppen som jag när vi sprang mot scenen och anfått ropade till varandra genom solskenet: EN HAND I HIMLEN. för det är så det är att vara med dig; man rör nästan vid molnen, även om dem ibland skiftar i rött

Under Shout Out Louds spelningen var allt bättre än någonsin, jag log nog sådär fånigt brett tills sista låten. Så som det ska vara. Allt var helt och inte trasigt och även fast det var en lögn, en verklighetsflykt i ord, så vägde de andra bekymren inte lika tungt för en minut eller två, och det är ju fint.

Mitt i en låt tog jag mig fram i riktning vänster i folkhavet, letade mig ut till sidan och fram till en av mina finaste vänner Emma som stod där med sin Agust. De var lika fina som vanligt men ändå blir jag lite överraskad varje gång över hur självklart allt känns när de är med. Som att det är Så det ska vara. Sedan dansade vi vidare.

Klockan var ett eller tre eller fem jag vet inte (tiden fanns inte) och vi satt i en park som alla andra, en park där jag vanligtvis brukar rasta hunden på mornar och kvällar iklädd en stor stickad kofta och med en halsduk virad några varv runt halsen. Ledig och avslappnad. Vi satt i en park som är precis vid ett hem som inte riktigt hade varit ett hem utan ett lillasysterhjärta som slog alldeles för hårt.

19:40 och det var: fram och tillbaka genom lägenheten precis innan jag och min vän skulle ner och se ett band igen, ut och in på toa, hit och dit och sedan ett snabbt "Hejdå vi går ut" till min lillasyster. Inget svar. Hennes lilla kropp på golvet framför väggtvn. Knäna vid hakan, händerna runt. Ljudlösa tårar och: du får inte tro att jag gråter, samtidigt som hon tog sin ihopknöglade sönderkramade pappersbit som hon kramat i handen och torkade bort tårarna. De alldeles för tunga tårarna. Mitt hjärta gjorde ont och skavde i bröstet. Jag satte mig bredvid på golvet likadant, lät hennes huvud vila på min axel, hennes långa mörka lockar blandas med mina ljusa.

Att det kan göra så ont i ett så ungt hjärta. Och människor som tror att hon inte ser bara för att hon inte är femtio och sådär vuxen. Vuxen som i att man får göra vad fan man vill. Och man gör det, utan att tänka på det lilla livet som gråter ljudlösa tårar.

Sedan: iväg igen, mot musiken, mot solen och vinet. Att inte kunna göra något annat än att med hela sitt hjärta mena det man säger till sitt lillasysterhjärta, ett löfte:

En dag ska jag ta dig här ifrån.

Det blev kväll och vi träffade på fina människor, sjöng med i texter, rev av affischer, skrattade åt att vi rev av affischer och andades in det sista av sommaren. En fin man sa med norrlandsbrytning:

"Visst känns det som att solen ska gå ner för att aldrig mer gå upp igen?

och jag kunde inget annat göra än att hålla med.

Och solen gick ned, och när vi kom hem ösregnade det. Och vi skulle aldrig bli lika varma, inte på samma sätt. Sommaren var över och helt plötsligt var det september och vi gick mest korridor in och korridor ut, turades om att säga det båda tänkte på fast högt: Vart tog sommaren vägen? Vart tog värmen vägen?

Men vi har varandra och vi har ett löfte om att ingen höst ska bli så mörk som förra hösten. Jag sitter i mitt fönster mitt i natten och känner de kalla höstvindarna mot min hud och jag längtar faktiskt lite. Att få gömma sig här