Andas sot andas luft / hålla andan
321 -
noll
De där mytomspunna tegelkorridorerna väcker björnar som sover och stänger ögonlock återigen och du är ingenting här du finns inte ens.
en vän med krulligt hår sjunger sina melodier: "det är så skönt att andas luft i stället för att andas sot jag är en fågel som vinterregnet sitter i en bur, men kanske är jag orättvis kan det varit så här att du höll mig så hårt att min andning blev svår i över fyrahundra dagar har vi ältat det här men vägvalen som vi borde gjort dom blev aldrig av." - och han har helt rätt.
13:50 och MEMORIES FADE
{{ läser alldeles för många böcker, drunknar faller bort med blank blick i antikaffärer, blåser av damm från sjuttiotalsleksaker blåser av damm från tankarna så att det flyger och virvlar och samlas i luften och jag får självklart svårare att andas ren luft (ändå förvånas jag gång på gång när det liksom rasslar då jag andas in)
viljan att aldrig mer vilja veta av känslan. hur man på riktigt kan känna hur det går sönder och bryts av där inne och hur helvetiskt ont det gör - vetskapen om att det är omöjligt att undgå att gå sönder igen. repeat. bröstbenet kommer brytas av igen och igen och allt gott har ett slut och jag är ingen pessimist mer realist Det kommer brytas av igen, likt en blyertspenna av trä.
han säger att jag är stark men jag säger inte alltid, att jag kollapsar och ibland kan bli så löjlig och svag att jag skriver sådant som 'För trött för att leva gå äta och allt det där'. att jag inte försöker vara någon pessimist här mer realist. han säger att jag är stark även då och jag vill skaka om hans fina vy
DAYS: 347. har ni någon gång tänkt på hur det kan skifta, hur nattens ändlösa funderingar dränks av solljuset, snöflingorna - hur alla spelar oberörda? vi är alla varulvar och kanske dränks inte funderingarna på dagen alls. kanske är min hjärna lika tumlad och tömd, urblekt och tvättad nu som den var då men någonting är annorlunda. snön på marken glittrar inte, allt och alla känns långt bort men: hej vakna nu då hallå öppna ögonlock tunga men jag ser allt genom regnbefläckade rutor av glas och skriver små meddelanden i imman på rutan men
DAYS: 347. har ni någon gång tänkt på hur det kan skifta, hur nattens ändlösa funderingar dränks av solljuset, snöflingorna - hur alla spelar oberörda? vi är alla varulvar och kanske dränks inte funderingarna på dagen alls. kanske är min hjärna lika tumlad och tömd, urblekt och tvättad nu som den var då men någonting är annorlunda. snön på marken glittrar inte, allt och alla känns långt bort men: hej vakna nu då hallå öppna ögonlock tunga men jag ser allt genom regnbefläckade rutor av glas och skriver små meddelanden i imman på rutan men
är ingen pessimist
Kommentarer
∆ emma
så fint så vackert så sant. men min kära, hur blir det nu med håkan på hovet?
ps. jag saknar dig
∆ märta
lika himla fint som alltid
älskar första bilden lite extra
∆ märta
(förörvigt måste jag tacka för dina fina ord&säga att du har en fin röst.puss)
∆ ida
så himla fint sanna, verkligen så innerligt jävla fint!
∆ E
Jag önskar att jag också var på väg för att se honom, men tyvärr inte. Så ja, lyssna åt mig med!
PUSS
∆ emma
tack kära kära du. men gå inte sönder. och det du gör är helt fantastiskt, som vanligt. puss.
∆ Jennie
så himla vackert.
∆ amanda
så jäkla fint och du är så vacker
Trackback