del 4
Vi går längst med bilvägar äppelfält järnvägsspår. Ser det lilla område av hus familjer historier precis som det är och inte är. Som det en gång var, kanske. I ett hus bor en annan och det är väl lika bra det. I ett hjärta bor en annan och vi kommer nog aldrig lära oss fullt ut att förstå hur någon kan ge sitt hjärta till någon, ens bara öppna det lite grann, och sedan bara låta det sköljas bort med tidvattnets vågor. Hej jag känner inte dig du känner inte mig / Jag lät dig röra allt det där innanför mitt bröst men du betyder ingenting. Allt är ett skådespel nu och vi måste acceptera våra roller i det. Vem sa du att du var? Jag hör inte för basen är så hög / Jag hör inte för hjärtat slår så hårt. Vem sa någonsin att det skulle vara lätt. Att vänja sig vid ett kallnat hjärta är ungefär som att vänja sig vid att en plats man älskat inte är sig lik. Det gamla mysiga konditoriet har blivit en slaskig pizzeria och i huset bredvid bor en annan och vad spelar det egentligen för roll att dess färg har gått från klarhet i vitt till någon grådisig nyans. Det går bara inte att förstå. Det är lite som att vandra runt i en spökstad när man trampar fram på sådana ställen som en gång varit hela ens värld. Jag vet inte hur länge vi är ute och går, du och jag. Hur länge vi betraktar allt, jag kan inte fånga allt som sägs. Jag känner bara den kalla höstluften, söndagsmorgonluften och ser bara de gul oreanga löven och det krävs inte mer än så. Du gör mig lugn och röken som uppstår när din andedräkt rör vid kylan och sedan kommer ur din mun klär mig där jag går bredvid. Tiden står still hela världen har stannat och vi går i cirklar och ser på allt förfallet. Det gör mig alldeles lugn. Du.