-
Del 1.
Precis innan tunnelbanedörrarna öppnas känner jag hur hennes lilla kropp hårt kramar om min. Hon viskar nära mitt öra: Tack för allt. Sedan försvinner hennes kropp ut bland alla människor på perrongen och dörrarna stängs.
Hon var på flykt. Från vapen och misär, bomber och hagelgevär. Från sin mamma och min pappa, från sin egen familj och sitt hem. Egentligen kanske från hela världen.
Jag önskar jag hade sagt åt dem hur fruktansvärt dåliga de är rakt igenom och sedan tagit tag i hennes lilla hand och sprungit där i från. Långt där i från. Istället går jag tyst mot mitt eget tåg och försvinner ut ur hennes vardag, blir en hjälte från förr
Hon ser igenom er och är ett ensamt litet barn i den här världen. Hon har redan förstått att det är mörkt både dag och natt året om.
Hennes ögon är så sorgsna och allvarliga ibland att jag vill dö.
Del 2.
Allt är i dimma då jag glider av tåget. Människorna anonymare, ljuden avlägsnare. Med tom blick lyssnar jag till musiken, min mun formar långsamt orden i små viskningar:
Säg att du förstår mig, nej vad menar du, jag vill att du förstår mig, tja vad menar du, du gör det mycket svårare än det egentligen är Vad är min tystnad värd?
Till vilket pris ska man vara tyst i de mest prekära situationerna? Vad är min tystnad värd? Jag kollapsar på gräset, allt är fall
vilken vacker text. fast sorglig. och bilderna var verkligen fina!
jättelika fantastiskt fint som alltid